Efter senaste tidens köldknäpp kändes -5 som töväder. Ändå var det märkligt tomt på folk och fä i Årstaskogen. Gaia gjorde fler snöänglar, försäkrade sig om att nedfallna grenar verkligen var döda samt försökte plundra buskar på upphängda barnvantar. Vi mötte en kvinna med yorkterrier också. Kvinnan pratade i mobil, demonstrativt som en tonåring: ”Nu …
25 januari. Sällan har väl en löning varit så efterlängtad. Rivstartade dagen med att beställa ett täcke till Gaia. Det här går liksom inte längre. =
Tänk va! (Väckarklockan ringde för en halvtimma sedan och jag har fortfarande inte kommit upp. Vilket praktiskt litet trick det här skulle vara).
Med risk för att låta som en småbarnsmorsa: det här var min natt. Hur var din? (Men jag skrattade en del, hela grejen var så konstig).
Varit ute en morgonrunda och försöker nu äta min frukost. Det är svårt när man har ”leeeek med mig då”-blicken fästad på sig (ackompanjerat av uppmuntrande voffningar). Fick sätta filen på undantag en stund och gömma köttbullar i lägenheten istället. God morgon!
Helgen gick så fort, så fort. Plötsligt var det söndagkväll. ”Vi går ut och går” sade jag till Gaia som morrade så att sängen vibrerade som svar. ”Ja, det är ju inte för MIN skull” försökte jag. Efter att ha bråkat lite kom vi så äntligen ut på kvällspromenad. Det sagobokssnöade och vi gick ner …
Väckte Gaia nyss (jepp, hon är en av de hundarna…) tänkte mig långfrukost med latte och DN (hennes frukost går dock alltid åt på två röda) och sedan en glittrig promenad längst med årstaviken. Kollade väderappen för att se om långkalsonger är nödvändigt eller ej. Det är det, kan man väl säga.
