Saker jag vid det här laget är innerligt trött på:
– Hussar(företrädesvis i det här fallet)/mattar som jag inte känner men som på fem meters avstånd ropar lydnads- och uppfostringstips åt mig
– Hussar/mattar som gör sig roliga över skvallerträningen i stil med ”jaha ja du MUTAR din hund för att få den att lyssna”
– Hussar/mattar som säger ”men gå bara då, stå inte där, gå vidare” (även om de själva går på andra sidan gatan) medan jag skvallertränar Gaia
Det blir många diskussioner om skvallerträning här men eftersom jag inte håller på med tävlingslydnad eller liknande är det liksom det här som dominerar rätt mycket av min hundvardag. Och då är faktiskt andra människors attityd och uppförande också centralt. Jag har ju liksom hört om relativt nyblivna föräldrar som tycker det är jobbigt med självpåtagna barnexperter men shit pommes frites (som det heter) vad många hundpsykologer det kryper omkring där i buskarna! Häromdagen var det en man som utan att jag bett om det rättade mig i min hantering av Gaia – och AVBRÖT MIG – gång på gång när jag försökte förklara vad det var jag höll på med.
Det jag egentligen irriterar mig mest på är min egen attityd, för istället för att fräsa ifrån och lägga an en det-har-du-inte-med-att-göra typ av attityd blir jag urskuldrande, förklarande, argumenterande och ursäktande. Helt enkelt för att jag tycker Gaias uppförande i såväl utfallslägen som när hon bara står och stirrar är lite pinsamma. Men vad jag egentligen gör är ju att ursäkta mitt val av uppfostran, mitt eget hanterande av min hund och vår relation. Och det vill jag ju faktiskt inte.
Så från och med nu blir det till att bita ifrån istället.
I varje fall varannan gång.
Var tredje säkert!
Jag blir utfalls-matten.
Men igår gick vi över en av Årstaängarna och en mycket lurvig svart hund lekte med en studsig border collie och Gaia stod stel som en pinne, stirrade, stirrade, stirrade och slickade disträ på mjukosttuben. ”Hej” vinkade mannen som hade de andra hundarna. Det var något bekant över honom. Och sättet han såg på oss var så uppmuntrande bekräftande. Hem och googla och visst var det Härliga Hunds egen hundexpert Johan Andersson! Jag riktigt önskade att de där i-buskarna-experterna hade sett det.
Men nu avslutar vi med något riktigt trevligt, som saker jag aldrig blir trött på:
– När folk i kollektivtrafiken gosar med Gaia och säger saker som ”hon är ovanligt vacker, men det får du väl höra jämt?”
– När trevliga mattar jag förklarat situationen för ändå stannar på plats med sina hundar så Gaia får träna och säger ”men vad duktig hon är, det kommer gå bra!”
– När Sarah och Anna gosar med Gaia i soffan och jag ser hur mycket det tycker om varandra
Det är kul att läsa om skvallerträningen! :) Vilket slående inlägg, det är precis mitt i prick. Det finns alldeles för många självutnämnda ”hundexperter”..
Tack! :) haha, ja jag vill ju gärna tro att jag är bättre själv och iaf håller mina åsikter för mig själv liksom :P Tycker det är konstigt att något så bra och harmlöst provocerar så många!
Usch vad trött man blir! vet så väl när Daisy var en studsig valp och folk höll på
och dö över att hon var så ouppfostrad. Ja, men vi är ju här för och träna!!! Det är
ingen jäkla maskin. Och utfallsproblematik är ju såklart än värre…besserwissers…;) Det blir ju ännu jobbigare när man måste stå och argumentera och ta den fighten och lägga ner energi på det. Det blir ju liksom en jobbig grej till, som hunden också känner av. Suck. Men men, kommer säkert bli kanon i slutänden! Och som du säger finns det ju onekligen bra folk också :)