För ett år sedan hämtade jag Gaia. Jag skulle passa henne en vecka tills dåvarande husse funderat ut en hållbar lösning kring vad han skulle göra av jycken. Men jag lämnade aldrig tillbaka henne. Vi skrev papper. Och hon blev min. Det är ett av de tre bästa besluten jag har tagit i mitt liv (det första tog jag när jag bestämde mig för att flytta till Stockholm för tretton år sedan, det andra när jag började med kampsport för fem och ett halvt år sedan). Jag har lärt mig så mycket mer om hundar, om samspel och om att vara i nuet och om att sätta någon annans bekvämlighet framför min egen. I vått och torrt är hon där, när jobb och killar bytts ut och framtidsplaner justerats, med sin trubbiga nos och dova skall och påträngande kelighet och oskattbara tillgivenhet.
Alla pratade om hur besvärligt mitt liv skulle bli med hund. Men det blev hundra gånger bättre än det någonsin varit. Det viktigaste jag har lärt mig under mitt år med Gaia är det här: man ska lyssna med hjärtat, inte öronen.
