”Blir man inte väldigt bunden?” frågar folk som inte är hundmänniskor. Det är klart man blir. Jättebunden faktiskt. Men inte ens när Gaia flyttade in på heltid hos mig upplevde jag den där bundenheten som en begränsning.
Det slog mig för ett tag sedan när vi begav oss hem efter tävlingslydnaden. Det var sent från början och jag hade dessutom stannat kvar och pratat med en bekant som också gick kursen. Måndagstrött i spöregn, klockan nästan halv tio, blöt hund och inte en enda köttbullesmula kvar i fickan. Men när jag öppnade bagageluckan till min bil och hjälpte Gaia in och sedan själv satte mig i förarsätet och höjde volymen på musiken försökte jag sätta ord på den där känslan som plötsligt svepte tag i mig och fyllde lungorna med helium så att hela jag blev lätt som en Gröna Lundballong.
Jag kände mig så självständig.
Mina tre bästa beslut är i kronologisk ordning flytten till Stockholm, att börja med kampsport och att ta över Gaia. Och alla tre besluten har just det där gemensamt, beslut som på riktigt landat i maggropen och faktiskt varit helt oberoende av vad jag ”måste” eller ”behöver” göra. Jag hade kunnat plugga nästan var som helst, bott någon annanstans och haft mindre bostadslån, börjat med någon annan sport, haft andra hobbies, ägnat vardagkvällarna åt att gå på bio eller testa nya restauranger istället för att sparras eller gå kurs med Gaia. De där tre besluten har jag fattat för att de från början var drömmar som fyllde ut hela hjärtat, för att jag velat det så mycket att jag inte kunnat släppa tanken på att förverkliga dem. Det har varit sådana där inget-kan-stoppa-mig-beslut. Och det är självständighet.
Hundägandet tar tid – och den där klyschan man läser om att det tar mer tid än man tror är faktiskt sann. Jag upplever ändå att jag fogat saker till mitt liv, snarare än valt bort, sedan jag fick Gaia.Och när jag säger nej till spontana utekvällar eller långresor, är det inte för att jag måste – utan för att jag valt så.
Cause I’ve got 99 blessings and my bitch is one.
