Som väntat är rottweilern inte alls mottaglig för att se positivt på det här med att ha tratt. Ni vet, petitesser som att såren får läka ordentligt och bakterierna får på moppen, de där aspekterna går henne helt förbi. Så nu ekar ett mycket frekvent gnyende i våra 42 kvadrat och fast jag tycker väldigt synd om henne börjar det bli en smula irriterande. Inte ömka och inte skälla. Men hur sjutton ska vi få en blund i ögonen inatt, någon av oss?
Haha åhh vad bedrövad hon ser ut!