Jag var uppenbart först på plats i urskogen för jag rev klibbiga spindelnät som var spända tvärs över stigen.
Det var det enkla.
Det svåraste var att kliva in hos veterinären och säga att jag ville hämta min hunds aska.
En gång gick vi vilse. Stigarna är så många och smala och påminner om varandra. Jag var inte rädd. Först. Men efter en halvtimma kom oron. Min alltså. Gaia slet istället i en stor gren och sprang obekymrad kors och tvärs över vitmossan utan att bry sig om utebliven mobiltäckning. Till slut var jag övertygad om att vi, där stigen delade sig, än en gång verkligen borde svänga vänster. Gaia satte sin trubbiga brukshundsnos i stigen och styrde lika tvärsäkert åt höger. Jag tänkte att hon nog visste bäst och lät henne bestämma. Så var vi på rätt väg igen efter fyrtio nervpåfrestande minuter.
Där, vid det vägskälet, strödde jag hennes aska idag.
Gaia kom in i mitt liv rätt mycket av en slump och förändrade allt. Med henne som motivation utbildade jag mig till hundinstruktör och tog körkort. Jag omvärderade mitt nitiska träningsschema och skar ner rejält på passen för att vara hemma med henne istället. Framförallt fick hon mig att faktiskt leva den nötta frasen ”i nuet” för första gången. Jag brukade bli glad bara av att titta på henne. Sprang den korta biten från bussen efter jobbet för att komma hem ännu fortare. Upplevde gnistrande mornar vid sextiden nere vid Årstaviken om
vintrarna och den lika täta doften av varm jord uppe vid kolonistugorna när det var vår. Eftersom jag visste att jag hade henne vågade jag söka skrivarlinjen. Gaia var mitt vägskäl. Det är också en anledning till att jag strödde hennes aska där jag gjorde.
Det är sant att man vänjer sig vid hundlivet. Att alltid planera för att vara hemifrån så kort tid som möjligt. Att rutinerna sätter sig. Att automatiskt spara några bitar av frukten man skär så att den fyrbenta kan smaka. Att det är svårt att inte ha hund när man inte en dag tyckt att ha hund är besvärligt.
Men framförallt är det Gaia jag saknar. Hennes personlighet och hela register av vad hon föredrog och vilka antipatier hon hade. Inte gnistrande morgonpromenader i allmänhet. Utan med henne.