Igår visade en kompis den norra ingången till Tyresta. Riktig vildmark långt från de ordnade delarna ner mot Brandbergen. Bestämde mig imorse för att göra en favorit i repris. Vi var helt själva i storskogen, Gaia och jag. Satt vid en sjö och var lycklig. Sådär att det glädjeilar i kroppen. Tänkte på allt jag är tacksam över, som just den här söndagen i naturen med världens bästa rottweiler. Men på tillbakavägen gick vi tokvilse. Jag tänkte rationellt och andades med magen i en halvtimma men sedan började det bli obehagligt på riktigt. Till slut hittade jag vad jag trodde var rätt stig, när den delade sig valde Gaia vänster och jag lät henne bestämma. Och så kom vi fram till slut, en något adrenalinig matte och en hund som mest ville leka och inte alls förstod min oro. Hon hade säkert vetat precis var vi varit hela tiden. Men den där stunden vid sjön, den var värd det mesta.
