Det är inte det att jag inte tänker positivt. Men jag är rätt bra på att måla Fan på väggen också. Som ensamstående rottweilermorsa händer det liksom att man stirrar sig blind på vovvens potentiella defekter och eftersom Gaia de senaste veckorna igen blivit fullkomligt oresonlig vid hundmöten har väggmålningen av Satan växt sig större och större och med allt fler detaljer.
De där fläckarna på irisen.
Och tandstatusen.
Och muskelknuten på vänster bakben.
Och vikten?
Och haltar hon inte igen?
Känn på de där farhågorna när du som ensam tvåbening knatar på bredvid en grinig rottistant! Särskilt roligt är det inte, det kan jag i alla fall säga.
Och börjar du sedan googla skiten kan du lojt vinka adjö till nattsömnen. (Rottistanten sover dock djupt, snarkar tills hon vaknar med ett ryck och börjar yla – oklart varför).
Så igår tog jag med hund, en lång lista med frågor och min klump i magen och begick tvärbaneresa till Alvik och fantastiska Stockholms Djurklinik. Och höfterna är ju som de är, armbågarna också. Men det där andra, den långa listan, den kunde betas av punkt för punkt utan några förödande konsekvenser alls. Till min stora lycka kunde jag alltså ägna kvällen åt klottersanering. Högtryckstvätta bort och måla över Fan där på väggen, låsa in klumpen-i-magen i det där inbrottssäkra skåpet längst bak i medvetandet. Och borra in ansiktet mot Gaias hals.
