En teddybjörn till rottweiler

Min teddybjörn till vakthund blir så glad av våra grannar. Hon känner igen dem på långt håll och då stannar hon och viftar uppmuntrande på svansen tills personen ifråga kommit ifatt oss (det är mycket irriterande dagar då jag verkligen inte har någon som helst lust att prata om vädret). Gaia är helt okänslig för när glädjen inte är ömsesidig. Som med den där mannen som tar omvägar runt oss i trapphuset och säger ”ja det är ju inte det att jag är RÄDD” (naturligtvis inte) med händerna i brösthöjd och ett något jagat ansiktsuttryck.

Imorse träffade vi en av de där… mindre entusiastiska, grannarna. Hon ska flytta och fixade i ordning det sista, källardörren stod på vid gavel. Gaia älskar källaren. Tyvärr har vi en något nitisk vicevärd med ett oförsonligt hat mot råttor och eftersom jag är rädd att Gaia ska sätta i sig råttgift (hon äter allt – utom sin medicin) blev vi lite ovänner om hur källaren, som låg där och lockade, skulle hanteras idag. Efter att ha bråkat om detta en stund – samtidigt som jag försökte få vovvis att sluta slicka på grannkvinnan (som är kattperson) – kom vi äntligen upp till vår våning.

Fördel med michelinstor dunjacka: man kan dra på sig den direkt ovanpå pyjamasen när man går på morgonpromenad.
Nackdel: det blir väldigt varmt att ha dunjackan på sig när man torkar tassarna i trapphuset. Alltså stod jag där – i pyjamas – just i den där tiden då det är rusning i trapphuset för att alla ska till jobbet.

”hejhej” och ”gud vad det snöar” och ”ha en fin dag nu”.

Det är ju himla trevligt med trevliga grannar. Och himla charmigt med en teddybjörnshund också, för den delen.

Det är väl jag som måste börja gå upp lite tidigare, helt enkelt.