Ju längre jag lämnar bort Gaia, desto längre tid tar det innan vi hittar tillbaka till varandra. Min Barcelonaresa varade i fem dagar, jag kom hem i tisdags men det var först imorse som Gaia började lyssna på mig igen.
Varken inkallning, fot eller enklare kontaktövningar fungerar när hon bott hos någon annan ett par dagar. Hon ylar på nätterna och är allmänt osäker. Jag tror det beror på att hon varit runt så mycket (jag är tredje eller fjärde personen som har henne) och därför blir orolig av att inte får vara hemma med mig. Det är förstås jättejobbigt eftersom jag tycker synd om henne och eftersom vardagen blir så mycket rörigare när en 40-kilos hund är ointresserad av att lyssna på de signaler jag som förare sänder ut.
Men imorse gick vi skogspromenad, lekte lite sök och tränade inkallning. Och plötsligt var det nästan som att ha min vanliga Gaia och inte någon trollunge till bortbyting hos mig igen.
När andra raljerar över hur vi hundmänniskor kan vara med våra vovvar, att vi överdriver eller tolkar in mänskliga känslor i deras beteende, då tänker jag på hur utlämnade djur är åt oss och våra nycker. Att ha ett djur är ett ansvar det inte går att rycka på axlarna åt, och att inte ta det på allvar är bara oetiskt och barnsligt.