Igår vid den här tiden svalde Gaia en nektarinkärna. En snabb sökning på google och sms-konsultation med min hundnördsvän Isabell resulterade i ett samtal till Bagarmossen. Jag beordrades ”ha uppsikt” och åka in om Gaia började kräkas. Det har hon nu, ett dygn senare, inte gjort tack och lov. Kärnan har dock inte kommit ut andra vägen heller. Så jag antar att jag får leva orolig någon dag till. Det gör man väl i någon mening alltid när man har djur. Särskilt om den fyrbenta ifråga är något av ett slukhål, som Gaia är. Tröstar mig med att hennes stackars mage är härdad med det mesta. Och kommer aldrig någonsin låta en nektarinkärna vistas obevakad i lägenheten igen.
