Träffade en annan matte som skvallertränade med sin vovve. Vi stod där mittemot varandra och belönade, belönade och hann också prata hund och byta erfarenheter i drygt en kvart.
Det är det som är så skönt när man stöter på andra med samma intresse. Man kan liksom nörda ner sig utan att känna sig fånig. Det är ju annars en så lätt sak att raljera över: singelbrud med jättehund som hon lägger ner avsevärt med tid på.
Hursomhelst, det här ekipaget var himla trevligt och också den här matten hade en omplaceringshund. Hon hade gått mängder av olika lydnads- och hundmöteskurser. Vi passade på att träna lite där på gångvägen och hundarna uppförde sig verkligen exemplariskt – till och med när en tredje hund passerade. Gaia blev till sist rätt ointresserad av den andra artfränden och ägnade sig stället åt att gnaga av ett litet träd på mitten och avslutade med några rejäla tuggor snö.
Vi pratade bland annat om hur viktigt det är med bemötande människorna emellan när man stöter på andra som har hund. Visar den andra matten/hussen otålighet/oförståelse eller rentav fördömer hur ens egen hund uppfattar och beter sig i en viss situation, blir allt i ett sådant hundmöte värre. Jag önskar att man lite oftare stannade upp – också när ett hundmöte inte gått bra – för att avdramatisera hela situationen. Det skulle både folk och fä blir gladare av.
Till sist, när vi pratat hundpsykologi så länge att vi faktiskt började frysa av att stå still, sade den andra kvinnan:
”Jag skaffade hund och blev en mycket bättre människa.”
Det var himla fint, tycker jag.