Ni vet de där bekanta man bjuder på middag eller fest och som ser ut att med nöd och näppe genomlida tillställningen, men efteråt på ett uppriktigt sätt tackar för en trevlig kväll? Och själv står man där och förstår ingenting. Lite sådan kan Gaia vara med kurser.
Efter första tillfället på spårkursen vi går verkade hon inte jätteimponerad av konceptet. Men igår när jag började packa ryggsäcken med spårlina, den lilla scarfen som ska vara en signal för ”nu spårar” vi och hennes vattenflaska – då blev det liv i rottweilern. Gaia som brukar gå och sega sig ett par steg efter mig drog i full fart ner mot Årstafältet. En ivrig, lycklig hund.
Första spåret var svårt. Det kändes som om Gaia inte alls förstod vad hon höll på med. Jag tröstade mig med att hon ändå verkade uppskatta aktiviteten och att det trots allt är en bra social träning för henne att vara på kurs med fem andra jyckar.
Men så kom vi då till försök nummer två. Då var det som att det hade gått upp ett ljus. Hon hoppade målmedvetet in i spåret och gav sig av på jakt efter belöningen (hade fjäskat till det lite och serverade hennes middag i plastburk) hundra steg bort.
Så nu blev jag ändå lite peppad att försöka hålla liv i det här! Vore kul att hitta något som Gaia klarar av fysiskt och som hon tycker är roligt.
