Någonstans i närheten av oss bor en kvinna med uppenbara psykiska problem. Hon har en schäfer och en väldigt liten och fluffig vit hund. Kvinnan är alltid mycket arg. Jag hade sett henne skrika okvädingsord av det grövre slaget åt en tant innan jag själv blev utsatt för samma behandling.
Hon är oerhört provocerad av min och Gaias skvallerträning. När jag pluggade jobbade jag mycket på förskola och det var den där rösten jag plockade fram när hon röt och svor över mig.
”Vet du, det blir inte en särskilt trevlig stämning när du skriker så där” sade jag med mitt lugnaste (den elaka skulle kunna säga bedrägligt tillmötesgående) tonfall.
Detta fick inte schäferkvinnan att ta reson det minsta. Efter att ha hävt ur sig ord jag inte tänker återge i det här sammanhanget bytte hon strategi:
”Haha” sade hon ”det här tricket kan inte ni göra! Nä det kan ni inte!”
Och så tog schäfern ett skutt fram, satte sig på rumpan, tog ett skutt fram. Det finns säkert ett begrepp för detta på brukshundssvenska, men det såg lite ut som ett grodhopp.
Nu mötte vi henne igen. Uppenbarligen kom hon ihåg Gaia och mig för hon började hojta åt oss att ”det här, det här är riktig lydnadsträning”. Och schäfern gjorde sina grodhopp igen.
Den här gången sade jag inget. Undvek ögonkontakt och koncentrerade mig på Gaia istället. Situationen var sorglig och lite provocerande på samma gång. Mest sorglig.
Hundfolk är väl som folk är mest. Och en del får man bara ta en omväg kring.
Ja jösses, dessa ”hundfolk”… Som sagt, bäst att ta omvägar ibland :)
haha, ja man blir lite matt ibland…