Som alla andra hundtokar var jag förstås på mässan i helgen. Tidigt på söndag spanade jag in rottisutställningen. Måste ju säga att jag, objektivt, alltid tycker att Gaia är den vackraste med sitt knubbiga huvud men helt klart såg jag ett gäng sötnosar här med.
Jag har aldrig aktivt tittat på en utställning, det var spännande att sitta bredvid och läsa de sociala koderna och försöka få en inblick i spelet. Men det var ett himla ryckande i strypkopplen! Vad var grejen med det? Mattar och hussar lämnade ifrån sig hundarna till, vad jag antar var, mer rutinerade handlers och vovvarna såg nervösa och spattiga ut och det rycktes konstant i dem. Blev faktiskt en smula beklämd. Inte en chans att någon skulle få behandla Gaia så! Jag skulle rusat in i ringen och tagit med min hund hem, så är det. En husse bakom mig sade med halsen tjock av irritation och ledsenhet till sin mer hårdhudade flickvän ”jag hatar de här jävla tävlingarna, varför gör vi det här?” Så ur det perspektivet var det trist, tycker jag. Spanade dock in en hel del ”sportiga” weilers, fina, nätta tikar med vackra huvuden och pigga blickar.
Isabell mötte upp sedan och vi strövade runt bland rasmontrarna och shoppade nyponskal hos Back on Track och letade (förgäves) efter en ny VGW-sele till Gaia. Lärde mig lite om för mig nya raser och fantiserade om alla utbildningar jag vill gå med hund nummer två. Sådär som en mässa ska vara, med andra ord.