Vilket dygn. Vilka veckor.
Jag var rädd för återbesöket hos veterinären. Ni vet inte sådär rädd av skrockfullhet, när man inte vill reta gudarna med att flyga för nära solen trots att man innerst inne tror att man skulle klara det. Jag var rädd på riktigt.
Så sade hon bara att det såg bättre ut, att vi ska trappa ner det smärtstillande och öka motionen och fortsätta med en bra kosthållning. Och aptiten vände åter. Ett ”tack, tack, tack” gick på repeat i mitt huvud och jag kunde inte sluta klappa på Gaia. Och jag sov gott hela natten utan att vakna av dystra tankar eller orden av Dany i Game of Thrones när hennes riddare säger att drakarna inte är hennes barn och hon svarar ”but they ARE my children. And they are the only children I will ever have” för Gaia är min drake, mitt hundbarn och jag vet precis hur Daenarys menar.
Så imorse firade jag med sovmorgon. Och sedan moppade jag till jobbet. Och krockade med en bil utanför stadshuset och fick åka till akuten. Omskakad och chockad och ledsen och med ganska ont i axeln och ett tejpat sår på skenbenet. Åkte hem och somnade med Gaia i soffan, vaknade av en ringsignal på dörren och en vacker bukett med rosa blommor från mina kollegor.
Jag samlade ihop mig och åkte för att handla mat. När jag kom hem hade Gaia lyckats riva ner och äta upp ett paket socker (lyckligtvis ”bara” en halvkilosförpackning) och härjat runt i hela lägenheten med två liter vetemjöl. Tog följdaktligen fram dammsugaren. Som var sönder. Lånade grannens. Som hade en full påse och därför knappt sög något. Moppade upp de där litrarna spannmål (men det klibbar fortfarande under fötterna) bara för att till sist se Gaia kräkas minst en och en halv liter segt slem på mattan.
Så nu kastar jag in handduken för idag. Går och lägger mig. Tacksam för att veterinärbesöket jag bävat för gick bra. Tacksam för gulliga kollegor och omtänksamma vänner. Och med viss förhoppning om att imorgon blir en bättre dag.