Jag har inte skrivit om skvallerträning på länge, mest för att den är en sådan självklar vana numer. Generellt har Gaia blivit väldigt mycket bättre, men tyvärr har hennes alltmer sällsynta men i gengäld oftast – ur mitt perspektiv – helt omotiverade hatattacker blivit kraftigare. När hon lackar ur lackar hon verkligen ur.
Igår var det en stackars labbe som blev utskälld efter noter för att ha haft fräckheten att vilja gå på t-banan när vi gick av. Jag trodde nästan att min axel hade dragits ur led.
Idag däremot kopplade varulvsängeln på största charmen och fick en ny kompis i en rottisherre modell äldre. Matten och jag bytte nummer.
Så kan det – trots allt – också gå.
