Packade bilen med vad jag trodde var det viktigaste: rottweiler och klädnypor. Väl framme i Tyresta skulle det visa sig att jag även borde ha packat regnkläder. Inne i urskogen skyddade träden mot den värsta vätan och jag lade ett personspår åt Gaia, märkte slingan med hjälp av klädnyporna. Det var ett bra tag sedan vi övade på det här så det blev en kort men krokig variant, utan läggtid förstås, fick liksom finnas rim och reson där i vad som i december rimligtvis borde varit snö men alltså var ett hederligt novemberregn istället. Hon löste det galant, var off track en del men hittade slutmålet. Jag är lite nojig med det där bara, känns inte bra att binda weilern vid ett träd och lägga spår, måste ragga med mig en assistent nästa gång. Vi lufsade runt där sedan, kontemplerade tillvaron och höll ett ganska högt tempo, beundrade grönheten i allt det gröna (mossan har en särskild ton i Tyresta) och gladde oss över att bara stöta på ett fåtal andra ekipage, kunde låtsas som om skogen var vår egen.
 |
| Gaia – i ständig opposition mot nedfallna grenar |
Det är så mysigt att läsa din blogg om allt ni tar er för. Och så galet vacker Gaia är på översta bilden! Snyggare rottis får en leta efter :)